När jag var 20 hyrde jag en lägenhet i andra hand i Stockholm, jobbade på ett äldreboende på söder (men bara tillfäligt, jag skulle egentligen börja plugga litteraturvetenskap eller så) och ägnade varje ledig stund åt att köpa billiga böcker, läsa och skriva. Igennkännings- och nostalgifaktorn är alltså mycket hög och jag behöver nog inte säga hur mycket jag gillade att läsa den här boken.
Det påstås ibland att alla borde jobba på ett äldreboende någon gång. Att det är den bästa skolan att försöka hjälpa någon i ett minutschema av ångestskrik, piss och draglakan. Det finns visserligen ett litet men (på vems bekostnad?) även om jag tror att det är den personliga upplevelsen som tar och ger mest.
När jag jobbade som vårdbiträde hände det att folk frågade om det inte är ett äckligt jobb eftersom det luktar så illa. Jag blir fortfarande förvånad av den frågan. Lukten som slog emot mig varje morgon var så konkret, en bagatell. En mängd andra saker slog också emot mig; synen av den pampiga trädgården i full blom, och vetskapen att jag inte hade tid att ta ut A, 83 år för en promenad på det knastrande gruset för att dofta på syrénerna. Tidningarna som blev olästa. Att fixa fika när någon fick besök - nej, det är någon som larmar. Nej, jag hinner inte, har inte tid, kanske senare, om jag hinner, vi får se, jag kan kolla om kollega B hinner. Tidsbrist måste vara det sista man vill hindras av när man är gammal. Att vara medveten om det och samtidigt vara tvungen att jobba i enlighet med motsvarande devis var det allra värsta. När jag stämplade in på morgnarna sa det klick! NU BÖRJAR TIDEN. Det kändes värre än kisslukten.
Jag ska egentligen inte jobba här är en samtidsroman, arbetslivsroman, identitetsskapanderoman. Rekommenderas åt alla som inte har hittat sin plats i studie- eller arbetslivet. Och jag hoppas att alla politiker som bryr sig om frågor som rör vård och omsorg skulle ta sig tid att läsa den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar