En ö i havet

Utlåst och stulen cykel. Man skulle kunna tro att jag har festat.

Mitt midsommarfirande har pågått på skype och på soffan med sviten En ö i havet. Fyra böcker på tre dagar, inget känns så somrigt.

Hur ofta kan man fika i en deckare?

Det här är inte en deckare, det är en studie i svenskt medelklassliv. Det är rykande färskt kaffe, knäckebrödssmulor på diskbänken, äppelpaj, ostmackor, rabarberkaka, huvudvärk och livspussel. I den här gestaltningen staplar sig en intrig fram, med rötter i en halshuggen änglamakerska. Jag får inte ihop det.

Obligatorisk bok för ...alla

Moa är 19, hyr ett rum i andra hand i Stockholm, jobbar på ett äldreboende (men bara tillfälligt, hon ska egentligen bli skådespelare) och betraktar människor i minsta detalj på ett ibland föraktfullt sätt. Hon sitter på caféer, skriver, drömmer och tänker.

När jag var 20 hyrde jag en lägenhet i andra hand i Stockholm, jobbade på ett äldreboende på söder (men bara tillfäligt, jag skulle egentligen börja plugga litteraturvetenskap eller så) och ägnade varje ledig stund åt att köpa billiga böcker, läsa och skriva. Igennkännings- och nostalgifaktorn är alltså mycket hög och jag behöver nog inte säga hur mycket jag gillade att läsa den här boken.

Det påstås ibland att alla borde jobba på ett äldreboende någon gång. Att det är den bästa skolan att försöka hjälpa någon i ett minutschema av ångestskrik, piss och draglakan. Det finns visserligen ett litet men (på vems bekostnad?) även om jag tror att det är den personliga upplevelsen som tar och ger mest.

När jag jobbade som vårdbiträde hände det att folk frågade om det inte är ett äckligt jobb eftersom det luktar så illa. Jag blir fortfarande förvånad av den frågan. Lukten som slog emot mig varje morgon var så konkret, en bagatell. En mängd andra saker slog också emot mig; synen av den pampiga trädgården i full blom, och vetskapen att jag inte hade tid att ta ut A, 83 år för en promenad på det knastrande gruset för att dofta på syrénerna. Tidningarna som blev olästa. Att fixa fika när någon fick besök - nej, det är någon som larmar. Nej, jag hinner inte, har inte tid, kanske senare, om jag hinner, vi får se, jag kan kolla om kollega B hinner. Tidsbrist måste vara det sista man vill hindras av när man är gammal. Att vara medveten om det och samtidigt vara tvungen att jobba i enlighet med motsvarande devis var det allra värsta. När jag stämplade in på morgnarna sa det klick! NU BÖRJAR TIDEN. Det kändes värre än kisslukten.

Jag ska egentligen inte jobba här är en samtidsroman, arbetslivsroman, identitetsskapanderoman. Rekommenderas åt alla som inte har hittat sin plats i studie- eller arbetslivet. Och jag hoppas att alla politiker som bryr sig om frågor som rör vård och omsorg skulle ta sig tid att läsa den.

Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött

Sommaren 2008 steg Alex Schulman ut på gatan med två resväskor. Han är ensam efter ett sex år långt förhållande. Exakt ett år senare föds hans och hans nya livskamrats barn Charlie.

Alex måste ha en livlig tankeverksamhet som aldrig står på paus. Hans böcker vore ingenting utan hans sinne för udda detaljer. Medan han gör något föreställer han sig något helt annat, ofta något absurt. När han sitter i flyget på väg till Helsingfors dricker han inte kaffe och läser DN. Han förställer sig att passagerarna i panik skriver ner kärleksförklaringar på små lappar som de stoppar i munnen för att de inte ska brinna upp när flyget tar eld och störtar. Han föreställer sig att flygvärdinnorna skräckslaget ber Fader vår och att mackor och väskor flyger omkring när planet förlorar trycket.

Skriv fler böcker, Alex.